Domedagen är nära

I veckan som kommer är det dags för operationen. Jag har börjat tänka i termer som ”preop” och ”postop”, före och efter. Fast jag vågar inte förvänta mig något efter, för jag vet ju inte alls hur det kommer att gå. Jag har försökt att leva med ett öga (bland annat genom att bära Alex lapp för att motivera honom att bära den). Inte bara för att jag kommer att vara enögd några dagar eller någon vecka eller hur lång tid läkningen tar, utan också ifall att. Ifall op inte går bra. Ifall jag vaknar ur narkosen och ögonkirurgen berättar att det inte gick – och att det inte går att reparera nu. Att jag är enögd för livet.

Nu tycker ni att jag inte ska vara så negativ. Jag ÄR positiv för annars skulle jag aldrig utsätta mig för det här, men samtidigt måste jag vara realistisk. Jag måste ändå tänka på att en operation är en operation, och på något sätt förbereda mig på att det kanske inte blir som jag vill. Men mest av allt försöker jag att inte tänka på det alls – för ärligt talat är jag så jävla rädd. Men låter jag rädslan ta överhanden kommer jag vara helt hysterisk när jag väl är där.

Jag ber att allt ska gå bra. Jag är helt införstådd med att jag kommer leva på morfin de första dagarna och förmodligen bara vilja ligga i ett mörkt rum utan några som helst sinnesintryck. Detta är inget som kirurgen sagt, men jag vet att både svågerns bröder och en kollega gjort sån där ögonlaser och haft väldigt ont i några dagar efteråt. Dock sa kollegan att smärtan snabbt klingade av, och det suger jag åt mig! Men jag gör ju ingen ögonlaser, utan de går ju in kirurgiskt med skalpell. Jag ska fråga ögonkirurgen när jag skrivs in dagen innan, varför de måste ta bort glaskroppen. Han sa det nog när jag var där för bedömning, men jag var rätt så ledsen och chockad då att jag nog inte la det på minnet. För som ni kanske minns gick det från ”det är för tidigt att operera” till ”det är för sent att operera, nu måste vi göra en mycket större operation”. Som ögonkirurgen dessutom tyckte vi kunde vänta med (hade jag inte redan väntat för länge?!) men han var en människokännare iallafall och såg mig. Han såg vilken chock det blev för mig och hur ledsen jag var, så han skrev den där remissen. Och nu är jag här, några dagar ifrån.

Tänk när jag vaknar och förhoppningsvis KAN SE bättre! Eller så småningom, jag har säkert förband och sånt ett tag medan ögat läker innan jag får belasta det.

Jag hoppas att jag kommer vara såpass att jag själv kan använda mitt friska öga och uppdatera här. Återigen, besök är alltid välkommet och en hälsning eller telefonsamtal.

Kram på er!

Annonser

6 responses

  1. Älskade syster, det är självklart att du är rädd och vore du inte det så vore du inte human.
    Att du förbereder dig för det värsta är bra, men glöm inte bort att hoppas på det bästa och tänka att kirurgerna gjort detta förut och att det säkerligen kommer lyckas galant.
    Men jag kommer och hälsar på dig och stöttar dig till tusen. Bara säg mitt namn och jag kommer vara där. Älskar dig så grymt mycket!

    *bamsekram*

  2. Lycka till på operationen. Håller tummarna att allt går bra. Förstår dina tankar, tror man ställer in sig på det värsta att det inte ska gå bra utfall att det händer för då klarar man av att bearbeta det bättre. Tror det är en bra skyddsmekanism människan har. Men jag tror att allt kommer gå toppen bra för dig så allt kommer kännas som högsta vinsten på lotto när du får alla positiva besked framöver 😀 KRAM

  3. Jag håller tummarna för dig Elin, och jag förstår din inställning. Är man realistisk blir man inte besviken (pessimistiska jag brukar tänka så).
    Det kommer förmodligen gå alldeles utmärkt och du kommer fixa det kanon.
    Lycka till och kram på dig!

  4. Jag är övertygad om att det kommer att gå bra, men förstår att du är rädd. Det hade jag också varit. Det är alltid en stor grej att operera sig, och sedan ögonen som man är så beroende av i dagsläget, gör ju inte saken lättare att mentalt förbereda sig på.

    Finns här om du vill snacka. Vill du träffas och äta lunch efter besöket på sjukhuset imorgon så kan vi göra det.
    puss och kram

  5. Vi tänker och känner med dej Elin!!! Det är naturligt att vara nervös inför en större operation, som dessutom handlar om ögat och seendet – men varför skulle det inte gå bra …??? Jag har också gjort en ögonoperation för många, många år sedan och vet också att det gör ont efteråt – men för mej gick det över rätt snabbt. Och inga problem sedan heller. Så ta med dej ditt optimistiska jag in i operationsrummet – det är alltid en god följeslagare ….
    Kramar i massor till dej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s