Domedagen är nära

I veckan som kommer är det dags för operationen. Jag har börjat tänka i termer som ”preop” och ”postop”, före och efter. Fast jag vågar inte förvänta mig något efter, för jag vet ju inte alls hur det kommer att gå. Jag har försökt att leva med ett öga (bland annat genom att bära Alex lapp för att motivera honom att bära den). Inte bara för att jag kommer att vara enögd några dagar eller någon vecka eller hur lång tid läkningen tar, utan också ifall att. Ifall op inte går bra. Ifall jag vaknar ur narkosen och ögonkirurgen berättar att det inte gick – och att det inte går att reparera nu. Att jag är enögd för livet.

Nu tycker ni att jag inte ska vara så negativ. Jag ÄR positiv för annars skulle jag aldrig utsätta mig för det här, men samtidigt måste jag vara realistisk. Jag måste ändå tänka på att en operation är en operation, och på något sätt förbereda mig på att det kanske inte blir som jag vill. Men mest av allt försöker jag att inte tänka på det alls – för ärligt talat är jag så jävla rädd. Men låter jag rädslan ta överhanden kommer jag vara helt hysterisk när jag väl är där.

Jag ber att allt ska gå bra. Jag är helt införstådd med att jag kommer leva på morfin de första dagarna och förmodligen bara vilja ligga i ett mörkt rum utan några som helst sinnesintryck. Detta är inget som kirurgen sagt, men jag vet att både svågerns bröder och en kollega gjort sån där ögonlaser och haft väldigt ont i några dagar efteråt. Dock sa kollegan att smärtan snabbt klingade av, och det suger jag åt mig! Men jag gör ju ingen ögonlaser, utan de går ju in kirurgiskt med skalpell. Jag ska fråga ögonkirurgen när jag skrivs in dagen innan, varför de måste ta bort glaskroppen. Han sa det nog när jag var där för bedömning, men jag var rätt så ledsen och chockad då att jag nog inte la det på minnet. För som ni kanske minns gick det från ”det är för tidigt att operera” till ”det är för sent att operera, nu måste vi göra en mycket större operation”. Som ögonkirurgen dessutom tyckte vi kunde vänta med (hade jag inte redan väntat för länge?!) men han var en människokännare iallafall och såg mig. Han såg vilken chock det blev för mig och hur ledsen jag var, så han skrev den där remissen. Och nu är jag här, några dagar ifrån.

Tänk när jag vaknar och förhoppningsvis KAN SE bättre! Eller så småningom, jag har säkert förband och sånt ett tag medan ögat läker innan jag får belasta det.

Jag hoppas att jag kommer vara såpass att jag själv kan använda mitt friska öga och uppdatera här. Återigen, besök är alltid välkommet och en hälsning eller telefonsamtal.

Kram på er!

Annonser