Om normer

Normer är som en slags standard för hur saker generellt ska vara, se ut eller hur händelser ska förlöpa. Fördelarna är att mam tidigt kan se att någonting inte är som det ska när det avviker, vilket kan leda till snabba åtgärder som ger lyckat utfall. Nackdelen är att det kan ge en stress, en oro, att inte vara som alla andra. Att avvika från normen och därmed betraktas som konstig, ovanlig eller annat. Det kan ge en tävling individer emellan om att vara mest generell, mest ”lagom”. Dessa normer har stressat mig ett antal gånger, både genom min egen barndom och sjukdom och allt vad det innebar, men också som mamma. När Alexander fortfarande inte gick vid ett års ålder, oroade jag mig. När talet inte kommit igång vid två års ålder, oroade jag mig. När han var så aggressiv, var jag förtvivlad. Och nu vid tre års ålder springer han mer än går, pratar nonstop och orsaken till hans ilska hittats och börjat elimineras. Allt har löst sig. Ändå oroar jag mig, trots att facit säger att Det kommer lösa sig. Det jag funderar över är hur mycket omgivningen bidrar till all stress. Bvc med sina kurvor, vänner med sina småttingar som kan både sjunga och dansa hip-hop vid ett års ålder (ja, jag överdriver), nära och kära med egna erfarenheter om hur det var för dem. Jag tror de bidrar, inte bara med negativt så klart, missförstå mig rätt, men andras erfarenheter kan bli en stress. Man frågar sig- om det var så för dem, varför är det inte så för mig/mitt barn? Varför avviker jag/han/hon? Jag gör det nu. Alexander är tre år om ca en vecka och fortfarande finns inte en tillstymmelse till att vilja bli torr eller att kunna kontrollera blåsa och tarm. Vi har försökt sen han var två. Jag försöker intala mig själv att Det kommer att lösa sig. Men jag tvivlar, tvivlar på min egen förmåga att uppfostra min äldsta son. Jag blir stressad och tappar helt självförtroendet när jag får frågor om att han FORTFARANDE har blöja. Ja, min son kan inte kontrollera sina behov, nej han följer inte normen, ja ibland är jag orolig. Men vad ska jag göra? Detta är inget som tvingas fram, det måste komma naturligt, och det får ta dem tid det tar. Jag tänker fortsätta locka att sitta på pottan, gå utan blöjor osv. Men jag tänker aldrig tvinga honom, för det leder ingenstans. Det får ta den tid som krävs. Punkt.

Normer, denna vän och fiende på en och samma gång. Men vem vill egentligen vara normal?

Annonser

2 responses

  1. Först och främst vill jag att du läser detta:"Pojkar visar ofta mindre intresse än flickor och undersökningar har visat att de oftare kissar på sig senare än flickorna. Det är förmodligen förknippat med de genomsnittligt mindre utvecklade språket och kommunikationsförmågan, jämfört med flickor — en stor del av potträningen beror av att kunna förstå språk och svara på det. Dessutom når individuella barn olika stadium i olika åldrar. I allmänhet går det fortare att potträna barn som börjar senare. Det är i vilket fall inte "onormalt" att fortfarande gå i blöja vid tre års ålder."Du kan läsa vidare på denna länk:http://se.babycenter.com/toddler/pottytraining/Sedan har jag en egen blogg:http.Dagbokbyme.blogspot.comvill du ha löserordet kan du höra av dig till mig.

  2. Barn blir torra när de är mogna för det. Jag menar hur många ser tonåringar med blöja liksom. Ingen idé att stressa för då känner barnen det. Försök att inte lyssna så mycket utan ta bara åt dig av allt positivt, för det finns så mkt positivt.Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s