Om Alexander och hans lillebror

Idag blir det öppenhjärtligt. Somliga är av det slaget att allt ska hållas i det fördolda, man ska inte varken visa eller prata känslor. Men sådan är inte jag. Och just nu behöver jag få skriva av mig för att på något sätt kunna få ur mig en del av alla känslor som jag har men aldrig vill visa för mina barn. Imorse hände det igen. Jag satt och ammade, Alexander lekte i sängen bredvid och tjong, så hade Jonathan helt plötslitgt fått sig ett slag igen. Jonathan blev ledsen och grät hjärtskärande och jag började nästan gråta själv. Jag blev så arg, så arg på Alexander. Ilskan bubblar i mig, hopplösheten. Jag undrar hur fan detta ska gå i sommar? Hur ska Jonathan ha det, ska han tvingas växa upp och bli misshandlad av sin bror? Ska vi aldrig kunna lite på Alexander? VARFÖR MÅSTE DET VARA SÅHÄR? Det tråkiga är att hur mycket jag än älskar Alexander så känner jag ibland att jag inte orkar mer. Jag orkar inte kämpa och kämpa och aldrig se något resultat. Han slutar inte slåss, han slutar inte bitas – igår bet han Pär riktigt rejält. Och det är en sak att han går på mig, men inte sin lillebror, som är liten och försvarslös och inget ont har gjort.
Ibland skulle jag vilja få någon form av stödfamilj. Fast egentligen inte. Bara just den där stunden då bråket är igång. För jag undrar ju hur detta skall gå. Hur ska sommaren bli när jag är själv större delen av tiden med grabbarna? Alexander ska vara på dagis 2v i sommar några timmar, sen är han hemma resten. Och vi har funderat på poängen med att ha kvar dagisplatsen, om det finns någon alls.
Kanske i höst… men Pär är hemma 7v under min praktik och då är han också hemma. Och sen hoppas vi ju faktiskt att vi skall kunna flytta vad det lider, jag kommer vara hemma med Jonathan och Alexander på dagis i så fall 15h. Ja vi får se, blir sommaren helt åt skogen är dagis faktiskt en himla skön avlastning för mig psykiskt.

Det känns så himla tråkigt att jag måste behöva känna såhär. Att jag ibland blir TRÖTT på min egen son. För jag är ju inte det de dagar och stunder han är snäll, vilket han ju är mer än han är elak.
Men. Ibland sviker hoppet mig. och jag vill bara gråta, vara arg och fråga vad fan vi har gjort för fel eftersom Alexander har så mycket ilska inom sig och är så aggressiv helt oprovocerat, ja aggressiv alls.

Nog grubblat nu. Vi får ta en dag i taget, och aldrig sluta vara på vår vakt. Skydda oss och Jonathan med näbbar och klor, fortsätta kämpa och lära Alexander vad som är rätt och fel. Och hoppas, hoppas att det en dag är över, och att den dagen är SNART.

För hur länge jag orkar må såhär vet jag inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s