En vecka har gått sen vi miste dig

Ville först bara säga att det är Pär som gosar med Dolly på tavlan, men det är underbart ändå. Hade förstås varit lite mer så om det varit jag, men jag tog iallafall kortet.

Idag är det en vecka sen du blev påkörd, mattes älskade Skorpa. Imorse när jag vaknade låg Enya på din vanliga morgonplats i sängen, och det kändes så konstigt. Det är så tomt, och jag saknar dig så, tårarna kom.


Den här platsen förbannar jag varje dag. Jag har gått här, suttit i gräset och gråtit och försökt förstå varför det skulle hända min finaste kissekatt. Man kan tom se vårt tak bakom häcken.
Jag borde inte varit så naiv och släppt ut dig så nära vägen. Men det är lätt att vara efterklok nu.

Idag satte jag fram några kort på dig i fönstret, och tände ett ljus bredvid. Nästan alla våra grannar kom fram och gosade med dig och berömde dig för ditt fina lynne. En av grannarna sa till och med att husse och matte fick se upp så att ingen tog dig för du var så go. Någon tog dig ifrån oss, vem kommer jag aldrig få veta, och det spelar ingen roll… borta är du lik förbannat.

Här brukade du ligga och vänta på att någon av oss skulle öppna dörren, så att du kunde komma in. Nu ligger det aldrig mer någon Dolly där, och trots det går jag alltid och tittar efter dig i fönstret. Jag minns hur glad jag blev varje gång jag såg att min Skorpa ville komma in. Imorse tände vi ett ljus där, som får brinna som ett tecken på att du fortfarande finns med oss. Jag vägrar tro att din ande lämnat oss, och det känns ibland som att du verkligen är här.

Jag fyller huset med bilder på dig. Samtidigt som hjärtat värker av saknad och tårarna rinner, så känns det tryggt att veta att vart jag än tittar så finns en bit, ett minne av dig kvar.

Älskade Dolly. En vecka har gått. En vecka som har varit så tom och så tung, att det är ett rent under att jag klarat det. Men en vän sa åt mig att ta en fot framför den andra, och så har jag försökt att tänka. Sakta men säkert börjar jag inse att jag måste fortsätta leva, för din skull och för min skull. Du ville inte se matte som ett kolli, det var därför du alltid tröstade mig när jag var så ledsen.

Jag kommer nog aldrig fullt ut acceptera att detta hände, att du skulle möta detta hemska öde. Det kommer dröja länge, om jag ens kommer kunna sluta, innan jag slutar titta efter dig i fönstren.
Jag säger ditt namn varje dag, för att minnas hur jag brukade uttala det så fullt av kärlek.
Senast förra torsdagen låg du i min famn och jag frågade dig ”Vad skulle matte göra utan dig?”. Tänk om jag vetat vad som väntade då. Tänk om jag förstått att det var näst sista dagen då jag faktiskt fick vara med dig, känna din värme och mjuka päls.
Igår fick vi byta lakan mot min vilja. Alexander hade kissat ner sig och då var det inte mycket att göra. Precis då, hittade jag lite katthår precis bredvid min huvudkudde. Eftersom det bara var du som låg så högt upp och nära mig, visste jag att dem tillhörde dig.
Men det är inte några få katthår jag vill ha.
Jag vill ha min Skorpa, min Dolly, min underbara skatt.
Och vi syns igen, det vet jag.
Vänta på mig då.

Jag älskar dig
Matte

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s